Reseberättelse från Kilimanjaro, Rongai route

dagbok av Kåre Engström

Kilimanjaro dag 1 – måndagen den 29 augusti 2011

Reseberättelse från Kilimanjaro, Rongai routeÄventyrets första dag – en lång transport följt av några timmars inledande promenad genom inte alltför spännande skogsterräng…

Eftersom resan från Arusha till Rongai-leden är lång hade jag bestämt hämtning vid hotellet Midway i Arusha redan kl 08.00. Men efter tanzanisk försening (med många akademiska kvartar) var jag inte iväg förrän kl 10.00. Men detta är inget att bli upprörd över. Ett klassiskt ordspråk i Tanzania lyder nämligen att; ”man inga klockor utan bara tid”! Det är så sant som det är sagt! Alltså, det är bara att lägga ned allt vad svensk noggrannhet med tiden heter. I Tanzania uppstår ofta förseningar, men det bästa av allt är att allt faktiskt ändå löser sig – bara man är tålmodig till sin natur. Min uppfattning är nämligen att tanzanier är mycket skickliga på att fixa till lösningar även i prekärt kinkiga situationer – och med slutfacit i hand blir man ändå mer än nöjd!

Rongai gate på KilimanjaroNåväl, nu stundar äntligen Kilimanjaro! Först 2 timmars inledande minibussresa till Marangu-gate (startplatsen för Marangu-leden), där registrering och betalning (av nationalparks- och campingavgifter) sker – alltså även för Rongai-leden. Stoppet vid Marangu var avklarat redan efter en halvtimme (ovanligt smidigt). Därefter fortsatte färden i ytterligare 2 timmar fram till Rongai-gate (ankomst kl 14:30), dvs startplatsen för den förestående 6-dagars expeditionen. Positivt var att själva vägen dit var i långt mycket bättre skick än vad jag förväntat mig. Väl på plats sker slutlig packning av mat, gasolkök och köksutrustningen av bärarna. Som ensamvandrare visar det sig att min medarbetarstab kommer bestå av guiden Naga, en kock, samt fyra bärare (varav två tjejer) som ska forsla allt vårt pick-och-pack på berget under de närmaste 6 dygnen. Detta blev resultatet efter noggrann invägning av all vår packning på en stor våg under uppsikt av en chefs-ranger. Bärarna får nämligen inte bära mer än max 15 kg var (även om detta i praktiken ändå överskrids med ytterligare upp till 5 kg). Alltså: jag plus 6 personal – vilken expeditionskänsla! Det känns lyxigt och nästan överdrivet! Tidigare när jag vandrat på Kili har det handlat om större expeditioner med 8–10 vandrare och uppemot 25 personal… detta blir något annat som jag också gärna vill testa och uppleva. ”Storexpeditionskänslan” som jag tidigare upplevt har varit högst angenäm, då man blir omhändertagen och servad på ett förträffligt vis och dessutom alltid har någon att umgås med om man så önskar – nu blir det intressant att i stället få uppleva känslan med ett litet privat kollektiv.

Rongaileden dag 1 igenom majsfältKl 15.22 startar så äntligen den efterlängtade 6-dagarsvandringen från startplatsen Rongai Gate (1997 m ö h – meter över havet) längs Rongai-leden som under senare år blivit bergets tredje mest frekvent använda led, nu med över 5000 vandrare per år (i jämförelse med Marangu och Machame, som har 15000–20000 vandrare var per år). Dagens etapp från Rongai-gate till Simba-campsite (simba som på swahili betyder lejon) tar 3 timmar. Sträckan mäter 7 km. Man startar på nära 2000 meters höjd över havet och går till tältplatsen som ligger på 2635 meters höjd, vilket innebär att 638 höjdmeter ska tillryggaläggas. Inledningsvis går man mest på en smal väg, detta i ett område utanför själva nationalparken. Lokalbefolkningen lever här, men de får inte bygga fasta/permanenta hem, utan bostäderna liknar i stället träskjul. Guiden berättar att de odlar mahindi (majs) och kiazi (potatis). Efter den inledande timmens inblick i lokalbefolkningens liv kommer man in i högvuxen skog. Skogsvegitation längs med Rongai route på Kilimanjaros norra sidaDock är den inte lika kraftfull, tät och storslagen här på Kilis norra sida mot Kenya, då nederbördsmängden är lägre, vilket utgör den begränsande faktorn för växtlighetens ymnighet. Intar halvvägs under dagens korta etapp även en mycket försenad liten lunch från en medhavd lunchbox – detta inne i skogen. Skogsgränsen ligger här på ca 2300 meters höjd, så ganska övergår skogen i stället till tät buskvegetation (ca 3–5 meter höga snår). Av några toppar eller berg syns idag inget till pga skymmande växtligheten, men också pga molnighet. Jag får i stället med spänd förväntan bida min tid fram till vad morgondagen kommer att erbjuda i detta avseende. Når tältplatsen med guiden i skymningen. Mitt tält är redan uppsatt. Det är bara att krypa in och göra sig hemmastadd. Har tagit med eget liggunderlag och sovsäck hemifrån – kvaliteten på denna utrustning från tidigare expeditioner har nämligen visat sig att grejerna inte håller måttet på hög höjd när det blir riktigt kallt. Pannlampa (och extra batterier) kommer väl till pass inne i tältet samt vid tältplatsen här (alltså inte bara inför själva toppbestigningen om 3 dagar…). Middagen är snart serverad inne i tältet och jag njuter av friluftslivet på Afrikas högsta berg.

Kilimanjaro dag 2 – tisdagen den 30 augusti 2011

Simba campsite på Rongai routeAtt vandra från Simba Campsite (2635 m ö h) till Kikelelwa Camp (3675 m ö h) är vad som står på dagens schema. Sträckan mäter knappt 12 km och kommer att ta ca 7 timmar enligt guiden. Då ska vi också hinna tillryggalägga nästan exakt 1000 höjdmeter. Detta är höjder för en vandring som man kan komma i kontakt med under vandringsresor i Alperna. Här på Kili är det ännu något bara av en förrätt mot vad som komma skall. Vaknar kl 06.30 – faktiskt med ganska hygglig nattsömn i bagaget. Efter tvättbestyr (ansikte och händer) – man får nämligen en plastbalja med hett vatten och en trasa för dessa renlighetsbestyr direkt på morgonen – går jag ut för att hinna nosa lite på omgivningarna före frukost. Mawenzi i morgonsolKommer jag att kunna se Kibo (5895 m ö h) och/eller Mawenzi (5149 m ö h) detta är mina givna förhandsfunderingar?!  Svaret infinner sig blixtsnabbt, för redan genom buskvegetationen (när jag sträcker ut huvudet från tältöppningen) ser jag först snöklädda (det lilla som återstår av vitt) Kibo och sedan uppenbarar sig tokmäktiga Mawenzi-massivet. Solens strålar liksom smeker de höga topparna i fjärran. Snabbt upp med kameran för detta exceptionellt fotovänliga ljus får inte missas – det varar inte längre än kanske max i 20 minuter vad det visar sig. Är så glad att jag fått se bergen i detta sagolika ljus redan direkt på morgonen under vandringens andra dag.

Efter frukosten är vBärare på Kilimanjaroi igång redan kl 08.30 med dagens vandring. Solen skiner och temperaturen är behagligt skön. Känner emellertid ganska snart av de första symptomen av höjdsjuka med tomhetskänsla i huvudet och lättare huvudvärk. Detta är högst normalt! Förvånas, men så klart på ett oerhört positivt sätt att det är så lite nedskräpat både vid själva campingplatsen (där jag just bott) och längs vandringsleden under dagen. Känns som att vandrare helt klart tar sitt ansvar i detta avseende. Tidigare erfarenheter från Machame vittnar också om att hålla-naturen-ren-principen verkligen tillämpas här på Kili (även om rykten gör gällande att det längs Lemosho-leden t o m är mycket skräpigt). Dagens vandring omfattar först förmiddagens ca 3,5 timmar ”korta” deletapp (5,8 km) från nattlägret Simba Campsite till Second Cave Campsite (3487 m ö h) – där det finns möjlighet att stanna och övernatta för de vandrare som i stället (på förhand) valt ett 7-dagars program längs Rongai-leden. Lunchlåda på Kilimanjaro. Macka banan apelsin gurka muffins samt juiceTerrängen är under förmiddagen skapligt brant med nästan uteslutande uppförsgående och väl framme vid Second Cave har drygt 800 höjdmeter klarats av. Där stundar intag av dagens lunchlåda för nödvändig påfyllnad av bränsle och energi under den blott halvtimmes långa pausen. Under förmiddagen har växtligheten utgjorts mestadels av halvhög buskvegetation – en promenadvänlig biotop eftersom sikten inte är nämnvärt skymd.

Efter lunchstoppet fortsätter dagsmarschen mot dagens slutmål Kikelelwa Camp dit det är ytterligare 6 kilometer att gå. Kikelewa campsite på Kilimanjaro, Rongai ledenDock planar terrängen ut, men är ändå ganska kuperad, så det blir ett scenario av att vinna höjd för att därefter snabbt förlora den igen. Totalt innebär eftermiddagens 3 timmars vandring att ytterligare 200 höjdmeter är i hamn. Totalt idag +1000 höjdmeter när jag nu befinner mig på Kikelelwa Camp. Själva tältplatsen ligger tilltalande belägen i sluttande buskig vegetation med ett grässlättsområde på andra sidan av en bäck med rinnande vatten (som jag just passerat). Synen av Kibo liksom Mawenzi är imponerande värre! Och även från min tältöppning kan jag skåda dessa båda bjässar!

Kilimanjaro dag 3 – onsdagen den 31 augusti 2011

Den kortaste dagsetappen under 6-dagarsexpeditionen står på programmet då sträckan mellan Kikelelwa Camp och Mawenzi Tarn Hut Campsite endast mäter 3,75 km. Det är också den kortaste tidsmässigt (strax under 3 timmar). Men jag ska ta mig från en höjd på 3675 m ö h till 4302 m ö h, dvs en stigning på 627 höjdmeter. Kan inte låta bli att tänka på att en promenad på 4 km på lågland i måttligt kuperad terräng sällan tar mer än 45 minuter att gå. Så visst – det är bara att konstatera – på riktigt hög höjd och i den branta terräng som råder – tar det tid att vandra. Det känns nästan overkligt att ”väldiga” Kebnekaise (med sina 2102 m ö h) endast når upp till knappt hälften av den höjd där dagens vandring avslutas.

Vandring på Rongai routeKommer iväg kl 08.30, planenligt efter vad jag och guiden Naga bestämde igår kväll vid middagen och dagens etapp bär nästan enbart uppför. Vädret är klart och skönt efter solens entré. Det är buskig hedmark som stigen passerar igenom. I ”kikarsiktet” har jag under hela förmiddagen den kolossala Mawenzi-toppen. Den sågade, taggade bergsklippan är med sina 5149 m ö h Kilimanjaros näst högsta topp. Den är inte möjlig att bestiga annat än för bergsklättrare med teknisk utrustning, men jag ska gå ända fram till foten av toppen. Kameran går varm under dagen då jag bl a dokumenterar det långa tåg av vandrare som metodiskt, tålmodigt och stillsamt (även om farten är högre än min) passerar med alla vandrares packning (tält, camping- och köksutrustning, mat och ryggsäckar med kläder). Den här etappen längs Rongai är erkänd som en av de finaste just med tanke på de bländande naturomgivningarna man får uppleva. Bestiga KilimanjaroJag är verkligen tagen över hur vackert det är här på Kili, den känslan har faktiskt inte infunnit sig på allvar förrän idag (även om jag tyckte mycket om vandringen även igår). Kommer fram till tältplatsen vid Mawenzi Tarn Hut strax före lunchtid. Och det är bara till att konstatera att naturskönhetsmässigt så är denna campingplats svåröverträffad. Man bor på en liten högplatå, direkt under den väldiga Mawenzi-toppen. Och precis intill ligger strategiskt nog en liten naturlig damm varifrån dricksvatten och vatten till matlagning hämtas.

Vinden är mycket byig pga det utsatta läget samt att bergväggarna ger upphov till ökad turbulens. Den knastertorra sanden ryker och far och pepprar tältväven likt en rejäl hagelskur. Lunchlådan med potatisbiffar, banan, morot, bröd, juice och bulle smakar alldeles förträffligt välkommen inne i den skyddade tältvrån. Idag har jag dessbättre inte känt av några symtom av höjdsjuka. Vilar skönt inne i tältet under ett par eftermiddagstimmar – det är otroligt vilken ”värmebölja” det kan bli inne i ett tält när solen gassar. Jag ligger inne i tältet med bar överkropp för att stå ut i ”bastuvärmen” och hör mig plötsligt klaga på värmen… men tar ögonblickligen tillbaka detta, för bitande kyla kommer inom kort att stunda på detta höga berg.

Toppen på Mawenzi. Den andra högsta toppen (5149 möh) på KilimanjaroPå varje ny campingplats under den pågående 6-dagarsvandringen görs en liten registrering av alla nyanlända vandrare (man uppger namn, nationalitet, guide och registreringsnummer för vandringen) och när detta är gjort besöker jag de nyuppsatta svartmålade toalettbodarna. Trevliga och rena faciliteter som jag inte hade förväntat mig på denna plats.

En konstens regel för att vinna anpassning till hög höjd är att gå upp ytterligare några hundra höjdmeter – som alltid i det tillämpade promenadtempot här på Kili som heter långsamt, långsamt, långsamt – för att sedan komma ner igen och sova på en lägre höjd. Sena eftermiddagen utnyttjar vi just för detta syfte, då jag gör en 400-meters höjdstigning under ett 2-timmars pass med min guide Naga. Mawenzi Tarn Hut -campsite på Kilimnjaro Rongai ledenVi går ända upp dit det är möjligt att gå innan den mer eller mindre lodräta Mawenzi-bergväggen sätter stopp för vidare frammarsch. Utsikten här uppifrån är helt enkelt magnifik – det är väldigt vackert att beskåda Kibo med dess glaciärfläckar i fjärran – mitt stundande och hägrande slutmål för vandringen. Vyn ner över tältplatsen och den lilla livgivande vattenreservoaren/dammen är fabulös. Hittills är denna dag 3 längs Rongai den absolut finaste naturupplevelsen jag någonsin haft på Kili.

En extra bonus idag är att jag mår fortsatt bra under eftermiddagen och kvällen – alltså inga tecken på höjdsjuka ger sig till känna.

Kilimanjaro dag 4 – torsdagen den 1 september 2011

Morgon på KilimanjaroVaknar kl 06.00 och kan bara lugnt konstatera att nattimmarna tickat iväg trots att sömnen inte varit fullvärdig. Sömnbristen är orsakad av damm och instängdhet då jag legat iklädd fem lager med kläder inne i sovsäcken med mycket begränsad rörlighet. Strax efter kl 06.15 är det redan full aktivitet på campingplatsen då kockarna förbereder frukosten, kokar vatten och fyller på rengöringsbaljorna med hett vatten som levereras kl 07.00. Den här morgonen var tvättvattnet extra välkommet då jag verkligen känner mig solkig med allt damm. Överallt är det damm som fastnat på kläder och grejer i packningen. Några minusgrader är det på morgonen, men snart lener solen och mina lätt frostbitna tår vaknar åter till liv. Frukosten serveras i tältöppningen kl 07.30. Först kokhett vatten i termos till te, tanzaniskt kaffe eller choklad. Fågel på KilimanjaroJag väljer kaffet som smakar förträffligt. Blir strax därefter serverad ”uji”, en slags vattnig söt hirsgröt – välsmakande, trots att den bruna färgen verkligen inte lockar sinnena. Rostat bröd med jordnötssmör, avokado och melon ingår också i dagens serverade frukost.

Plockar ihop mitt pick-och-pack kl 08.15, för att vara iväg med guiden Naga kl 08.30. Vi vänder då ryggen till mot Mawenzi och ställer i stället in siktet mot Kibo Huts (nedanför väldiga Kibo-massivet) – dagens slutdestination 9 km bort. Även om det är deras jobb tycker jag nästan synd om bärarna idag, som tvingas gå extra tungt lastade, eftersom de också måste bära med sig allt vatten i stora plastdunkar då det på nästa tältplats vid Kibo saknas vatten. Idag är det den första dagen med lite svalare väder under den pågående 6-dagars vandringen, det är så klart en effekt av den höga höjden, ca 4500 m ö h, plus effekten av den svepande vind som råder. Till skillnad mot tidigare dagar då jag kunnat vandra i enbart långbyxor och en långärmad tröja kommer idag goretex-skaljackan väl till användning.

Den första timmens vandring idag (av totalt fyra timmar) går först upp över ett krön innan man går nedför och därmed tappar höjd ner till 4100 m ö h. Vandring mot Kibo på Rongaileden. I bakgrunden syns Mawenzi.Därefter bär det mestadels långsamt uppför under resten av dagens etapp. Egentligen är det bara en kortare delsträcka på några hundra meter med mer brant terräng uppför idag som ska klaras av, annars är det som sagt vad lättgånget. Omgivningen är otroligt vacker idag – och denna delsträcka är tveklöst en av de allra mest spektakulära på Kilimanjaro. Bakom mig i ryggen har jag Mawenzi-toppen, som blir allt mindre (t o m så att den känns ”liten” senare) under färdens gång. Terrängen är mycket karg med följd att ytterst få växter- eller djurarter kan överleva här. Någon enstaka ödla, tillsammans med sparvar och korpar är allt som syns i djurväg. Dagens kalasfina väder med blå himmel gör vandringen enastående njutbar. Rast på Rongai leden. Kibo med sin is och snö syns i bakgrundenFör det är uppenbart att hade det i stället varit regn, dimma, moln och rejäl blåst så hade upplevelsen och intrycken blivit annorlunda denna dag. Känslan att befinna sig ovanför molnen är också tilltalande för runt berget och bort mot horisonten breder ett massivt molntäcke under hela dagen ut sig.

Halvvägs mot Kibo Huts ligger plåtresterna bedrövligt nog dock kvar ute i naturen efter en helikopterkrasch för ca 3 år sedan. Även idag tömmer jag två stycken 1,5 liters vattenflaskor – vilket är en utmärkt nängd vatten att försöka få i sig under varje dags vandring (sedan tillkommer ytterligare 1–2 liter vätska i samband med måltiderna). Bortsett från ett uns huvudvärk går även dagens vandring helt problemfritt. Marangu och Rongai lederna går ihop i varandraStrax före ankomsten till tältlägret vid Kibo Huts kl 13.00 strålar Rongai-leden samman med Marangu-leden. Vandrarna längs Marangu har också sitt sista läger inför toppbestigningen just vid Kibo Huts (även om de slipper tälta då de bor i enkla bergsstugor). Väl framme vid Kibo Huts ligger höjden nu på 4714 m ö h – imponerande! Hittills har Kili-äventyret varit mycket behagligt för mig med relativt korta dagsvandringar och detta i inte heller särskilt påfrestande kuperad terräng (annat än under kortare delsträckor). Men, det är som alla säger – det är först nu allvaret börjar…

Kibo Huts på KilimanjaroVäl framme vid Kibo Huts är mitt tält i vanlig ordning redan uppsatt (med ryggsäcken på plats inne i tältet) – vilken fantastisk service! Fotograferar lite i näromgivningarna. Det är mycket folk som samlas vid Kibo Huts, säkert över 100 vandrare plus långt mycket mer personal (guider, kockar och framför allt bärare). Undrar vilka tankar som florerar i huvudena på alla vandrare? De allra flesta är säkert förstagångsbesökare på berget och kan därmed inte veta vad som komma skall. Men jag vet då jag upplevt detta äventyr tidigare – och det är erfarenheter som nu känns värdefulla att ha med i bagaget. För den utmattning som kroppen kommer utsättas för i natt under toppbestigningen är lika urlakande som den som sker under ett Vasalopp. Det handlar om 1200 höjdmeter som ska klaras av på denna extrema höjd, detta i mycket brant terräng uppför, i isande nattkyla och under ett förlopp som omfattar nästan 7 timmar. Utsikt över Kibo Huts på KilimanjaroFöre middagen kl 18.00 känner jag av allt mer malande huvudvärk. På kvällen sjunker temperaturen allt mer och trots att jag har massvis med kläder på mig och ligger nerkrupen i sovsäcken under middagen mäktar jag precis med att hålla kroppstemperaturen uppe. Guiden Naga gör en sista genomgång innan det är dags att sova kl 19.30 – detta inför vårt nattpass som börjar vid midnatt. Nu ska jag försöka få till några välbehövliga timmar med sömn fram till dess.

Kilimanjaro dag 5 – fredagen den 2 september 2011

Topp bestigning av Kibo, KilimanjaroSov i fyra timmar (kl 19.30–23.30) – blir väckt kl 24. Dricker två muggar te och äter två småpaket med kex. Får två 1,5 liters vattenflaskor påfyllda med nära kokhett vatten (så att vattnet inte ska frysa till is i den lilla ryggsäcken under natten). Kl 00.35 lämnar jag och guiden tältområdet vid Kibo Huts. Nu är siktet inställt på Uhuru Peak. Tror att vi är bland de sista att ge oss iväg på toppbestigningen. Eftersom Rongai-leden använder samma led upp till toppen som Marangu-leden, så är det alla gånger en bra bit över 100 vandrare plus lika många guider som har samma strapats framför sig denna natt. Totalt är det 6,25 km som ska klaras av upp till toppen, vilket under normala omständigheter vore en liten munsbit, men nu är det onormala omständigheter som råder pga den extremt höga höjden och stigningen i sig – 1181 höjdmeter ska nämligen besegras.

Välbehövliga värmekuddar under toppbestigningen av KilimanjaroDet lyser effektfullt av pannlampssken från alla tappra vandrare som befinner sig framför mig, när vi zick-zackar oss uppför den sandiga och grusiga leden. Det är stjärnklart – en otrolig himmel ovanför – som jag tyvärr dock snart inte orkar njuta så värst mycket av. Temperaturen står på ca minus 5 grader då vid startar och kallare blir det. Enligt guiden sjunker temperaturen med ca 1 grad för var 150–200 höjdmeter som passeras (detta på höjder över 4000 m ö h). Rejält rustad för denna kyla är jag dock; iklädd rånarluva och över den en goretex-mössa på huvudet och på händerna tjockast tänkbara vantar (dubbelfodrade). På överkroppen har jag sju klädlager och på benen sex lager. Många använder sig i stället av en fluffig stor dunjacka på överkroppen (och behöver på så vis inte så många lager med kläder under). Tycker dock att ett skalplagg i goretex-material (även om det är tunt som jag valt) är mer praktiskt på Kili (där det förvisso är kallt, men inte tokkallt) för skaljackan + skalbyxor kan jag också använda i andra väder när det blåser eller regnar under Kili-expeditionens samtliga vandringsdagar (och även vid regn på andra platser i landet). Trots värmegenererande påsar under ullstrumporna i kängorna dröjer det inte mer än ett par timmar under nattvandringen innan mina tår blivit helt nedkylda. Värmepåsarna tycks inte fungera som de ska då de bedrövligt nog inte avger någon värme att tala om. Provar då med att också stoppa ner fingervärmepåsarna i kängorna, men även dessa visar sig bli svala efter en stund (trots att de enligt anvisningarna ska generera värme i upp till 10 timmar). Guiden föreslår att jag ska plocka ut innersulorna från kängorna för att skapa mer luftutrymme – och efter ytterligare en halvtimmes frustration – äntligen en åtgärd som fungerar. Slapp förfrusna tår i grevens tid! Problemet med värmehållningen är dels att jag är en frusen individ, dels det sköldpaddslångsamma gå-tempot som inte hjälper kroppen att bli varm. ”Pole, pole, pole” – hör man nämligen ständigt sägas på Kili (dvs gå sakta, sakta, sakta – på swahili). Ingen fart är faktiskt för långsam under denna nattvandring säger min guide glatt. Tyvärr möts man då och då av vandrare som är på väg nedför med sina guider, då de av olika skäl tvingats bryta den pågående bestigningen. Bultande huvudvärk, illamående, kräkningar, andfåddhet, kraftigt förhöjd puls (som inte går tillbaka vid vila) är alla tecken på höjdsjuka, som kan ta ut sin rätt även hos den mest vältränade. Uttorkning och problem med att hålla kroppstemperaturen uppe gör också att en och annan tvingas avbryta vandringen mot toppen. Statistiken är dock uppmuntrande då den skvallrar om att inte mindre än 80% av alla seriösa och välförberedda vandrare också lyckas nå toppen!

Gilman's Point på Kibo, KilimanjaroEgentligen kan det väl tyckas ganska galet att mitt i natten och till en ansträngningsnivå precis på gränsen till vad kroppen orkar med faktiskt underkasta sig denna utmaning. Men vi är alla vid gott mod och kämpar på och vissa guider höjer onekligen stämningen då de sjunger högljutt på swahili medan vi enträget gnetar på. Konstigt nog tycker jag att nattimmarna tickar iväg riktigt snabbt. Baktanken med att just vandra upp till toppen under natten är att nå toppen lagom till soluppgången – allt för utsiktens skull, detta innan molnen sveper in under förmiddagen och täcker Kilis topp (vilket är ett högst vanligt scenario). Bortsett från mina köldproblem med tårna så har jag en riktigt bra natt uppför Kili. Känner mig stark och inte så där vingligt kraftförsvagad som jag varit under tidigare toppbestigningar. Huvudvärken är inte heller värre än att den är hanterbar. När jag däremot ser och framför allt hör mina medvandrares ljudliga stönanden och flämtanden, då går det upp för mig att detta är en prövning utöver det vanliga.

Heimglaciären på KiliKl 05:53 når jag platsen Gilman´s Point (5681 m ö h) vid den yttre kraterkanten på Kili, detta efter 5½ timmes vandring. Detta innebär att den värsta uppförsbacken med sina nära 1000 höjdmeter är besegrad. Gilman´s Point är ett delmål i sig som belönas med ett diplom utifall att den fortsatta vandringen upp till Uhuru Peak skulle fallera. Att nå Gilman´s Point känns riktigt skönt och tillfredsställande – då sista biten dit upp var extra brant med en hel del stenblockspassager. Från Gilman´s Point via Stella Point, 5730 m ö h, (platsen på kraterkanten där vandrarna från Machame-leden kommer upp) och vidare upp till Uhuru Peak är det nu faktiskt bara mer lagom mänskligt brant vandringsled som gäller. Kåre Enström på Uhuru Peak, KilimanjaroVid Gilman´s Point passerar man först genom ett parti med stenblocksterräng, men därefter är det sand/grus/vulkanaska som underlag, hela vägen upp till toppen. Har man väl lyckats nå Gilman´s Point och därefter Stella Point så ska det mycket till för att man av något skäl kastar in handduken och ger upp under den sista etappen upp till Uhuru Peak. Och min fortsatta vandring upp till toppen förlöper faktiskt helt problemfritt och i hyffsat god vigör når jag kl 07.18 den klassiska och så efterlängtade skylten med texten: ”CONGRATULATIONS YOU ARE NOW AT UHURU PEAK, TANZANIA, 5895 M. AMSL. AFRICA´S HIGHEST POINT, WORLD´S HIGHEST FREE STANDING MOUNTAIN”! (där AMSL står för Above Mean Sea Level). Solen är redan på väg upp, jag njuter av den vackra åsynen av Heimglaciären och av att ha lyckats nå ända upp. Fotograferar vid toppen och pratar med några andra vandrare och min guide till kl 7.40, därefter är det obönhörligt nedför som gäller, för att kroppen ska komma i fas igen.

Kilimanjaros sista glaciärerDet tar ganska exakt 1 timme att komma tillbaka till Gilman´s Point. Trots att det är utför får jag nu plötsligt och oväntat (trodde jag hade klarat mig) betala ett rejält pris för vistelsen på den höga höjden. Min gång är nämligen mycket vinglig och stapplig, som om jag vore ”fyll-sjuk”, och flera gånger snubblar jag omkull i grus/stenskravlet. Tröttheten är också solid. Dessutom kokar jag plötsligt av värme pga alla mina klädlager, så det blir rejäl avklädning vid Gilman´s Point före den fortsatta nedförsvandringen. Solen värmer nu riktigt behagligt! Det finns två sätt att ta sig ner från Gilman´s Point i den branta backen ner till tältlägret vid Kibo Huts, endera följer man den slingrande grusleden som tog mig upp till toppen för bara några timmar sedan, endera ger man sig ut på off-”pist”-hasande i det lösa gruset och liksom rutschar ner. Mawenzi sedd ifrån Kibo dag 5 på Rongai route på KilimanjaroGuiden säger att det första, mer stillsamma alternativet tar minst 2 timmar, medan det andra mer fartfyllda och spännande sättet bara tar ca 75 minuter. Vi väljer den snabba vägen – jag känner att jag behöver blir piggare snarast möjligt från höjdsjukan. Så vi rutschar ner längs grusbacken i rejäl fart, men jag var så infernaliskt trött och vinglig i stegen att min guide Naga nästan hela tiden fick hålla mig hårt i en arm och på så vis styra min färd nedför. Men roligt är det att åka skidor utan skidor, eller hur jag nu ska uttrycka mig – mer korrekt uttryckt: småspringandes utför men med någon slags skidkänsla i kroppen… KilimanjaroVälbehållen men ärligt talat mycket slutkörd är jag åter vid Kibo Huts kl 10.00. Guiden säger då att jag får sova i 1 timme, innan vi måste fortsätta nedför berget, och jag tror att han skojar. Jag kontrar med 2 timmar för jag bara måste få vila nu…, men efter 1½ timme blir jag väckt (bra kompromiss trots allt!) då det är dags för lite frukostintag (kex, bröd). Tyvärr är det dock första gången på Kili under dessa fem dagar som aptiten är precis som försvunnen. Mäktar inte med att tugga på någonting alls, däremot dricker jag ca 1 liter te och vatten.

Kl 12.15 sätter vi fortsatt fart nedför berget, detta längs Marangu-leden, som används som nedstigningsled även för Rongai-leden. Jag känner mig klart piggare i steget och i huvudet nu. Under 2½ timme går vi på riktigt bra och ”sjunker” 1000 höjdmeter från 4714 m ö h (Kibo Huts) till 3721 m ö h (Horombo Huts) – denna sträcka mäter ganska exakt 10 km. Orkar mobilisera krafter till småstoGroundsel Dendrosenecio träd på Kilimanjaropp under eftermiddagen då jag plockar fram kameran för dokumenterande fotografering, men mellan mig och guiden är det nästan helt tyst – orkar helt enkelt inte kommunicera om ditten och datten. När vi når Horombo Huts kl 14.45 så är vår övriga personal (kocken och de 4 bärarna) redan där och har hunnit laga lunch, ja faktiskt – ”något” försenad lunch. Det smakar bra och vi pausar i 30 minuter innan Naga (guiden) säger att vi ska vidare ner emot Mandara Huts (2723 m ö h) – ytterligare 12 km och över 2 timmars vandring. Detta känns inte rimligt, den orken finns inte i min kropp denna dag. Motigt går jag ut och gör mig redo för fortsatt vandrande, men då kontrar plötsligt min guide Naga (efter att ha beskådat mig) och säger att jag nu förefaller må tillräckligt bra för att kunna stanna här vid Horombo Huts. Horombo HutsFår nu hela bilden klar för mig – guiden gör nämligen alltid en ”besiktning” av vandraren/vandrarna vid Horombo, och om man mår bra nog utan värre symtom av höjdsjuka då tillåts man stanna här över natten, men om man däremot mår dåligt pga höjdsjuka, ja då finns det tyvärr inget annat alternativ än att fortsätta nedåt. Jag är glad för att min hälsa bedöms som tillräckligt bra för en natt här vid Horombo, för det är en mycket vacker tältplats, och jag vill gärna uppleva mer av berget under morgondagen – då förhoppningsvis i ett mycket mer utvilat tillstånd. Nu är det kväll, har just intagit middagen kl 19.00, och min sista huvudvärk är nu också försvunnen.

Kilimanjaro dag 6 – lördagen den 3 september

Tält vid Horombo Huts med Kilimanjaros högsta topp, Kibo i bakgrundenDet var skönt att guiden igår gjorde bedömningen att jag kunde vara kvar vid Horombo på 3700 m ö h över natten, för nattsömnen blev enastående, och idag känner jag mig som ny och hungrig på nya intryck – vill passa på och njuta även av denna den sista vandringsdagen. Kl 08.15 påbörjas den sista vandringsetappen ner mot målsnöret vid Marangu Gate 1905 m ö h. Från Horombo Huts ner till nästa tältplats Mandara Huts (den första nattens tältläger när man går upp för Marangu-leden) är det 12 km långt att gå. I rejäl fart inklusive kortare fotostopp tar det oss 2½ timme att komma dit. Vädret är strålande vackert idag vilket bidrar till en fantastisk fGlaciär på Kibo, Kilimanjaroinaldag på denna expedition! Landskapet är jättevackert – vilket såklart i det härliga vädret blir extra sevärt. Från Horombo 3721 m ö h befinner man sig ovanför skogsgränsen ända ner till 3000 m ö h. Mandara Huts ligger på 2723 m ö h, dvs i den översta delen av skogslandskapet. Njuter till fullo av dagens promenad ner mot Mandara – skönt med nedförslutning (för omväxlingens skull denna vecka). Vänder mig om många gånger under dagens etapp, detta för att få njuta av den grandiost mäktiga Kibo-toppen under dessa sista självande timmar av Kili-expeditionen. Även åsynen av Mawenzi-massivet fångar hela tiden min uppmärksamhet och Hedlandskap på Kilimanajarobeundran under dessa hastiga vända-på-huvudet-foto-stopp! Känner en sinnesfrid och lätthet i fotsteget idag som nästan aldrig förr, vilket sannolikt inte enbart kan förklaras av att det bokstavligen går utför – utan det är såklart en effekt av tacksamhet och glädje efter att ha haft en fantastisk vecka på Kili och över att ha nått toppen. Bortsett från kortare sträckor med lite stenbumlingar och ojämnare underlag så är vandringsleden riktigt promenadvänlig med hårt tillplattat grus och sand. Efter att ha vistats i karg, kal och botaniskt sparsmakad terräng i fyra dagar är plötsligt skog, växter, fuktighet, insektskryp och liv en realitet igen. Det slår mig också att Kibo och Mawenzi inte längre är synbara då trädtopparna och all frodig vegetation skymmer allt vad bra sikt heter. Skogsvegetation på Kilimanjaros slutningarJag saknar redan dessa toppar som varit med mig i det ständiga blickfånget under mina fyra dygn på berget. Måste erkänna att jag redan nu börjar längta tillbaka till nästa Kilimanjaro-vandring i december då jag har siktet inställt på att vandra Lemosho-leden!

Gör ett mycket kort andhämtningsstopp vid Mandara Huts 2723 m ö h, som ligger insprängt i en oas av välmående grönska. Så fortsätter vandringen ned mot målgången, får jag väl kalla det, för vilket slutmålet var med denna expedition råder det ju inget som helst tvivel om. Den sista etappen från Mandara Huts 2723 m ö h ner till Mandara HutsMarangu Gate 1905 m ö h mäter 7 km och tar knappt 2 timmar att vandra. Tyvärr blir det bara en snabbt avfärdad transportsträcka, vilket är lite synd då skogen är som en djungel och enormt vacker och inbjudande. Stigen är bitvis ganska blöt och är därmed något hal på sina ställen, särskilt vid lite stenigare partier. Kan bara föreställa mig att risken för rejäl halka här blir riktigt stor i samband med regn under andra årstider. Vandringsstavarna gör verkligen rätt för sig under en 6-dagars expedition på Kili. Uppför är de givna avlastare för ben, höfter, fötter och knän, och utför tjänstgör de som stödkäppar för balansens skull och minskar risken för halkincidenter.

Diplom utdelning vid Mweka Gate som visar att jag nått toppen på Kilimanjaro via Rongai routeDagens 4½ vandringstimmar ner till Marangu Gate, framme kl 12:45, gick t o m i sådan uppskruvad fart att vi tvangs vänta i nästan 1 timme tills dess att våra två kvinnliga bärare slutligen kom fram. Vid Marangu Gate blir jag tilldelad det eftertraktade diplomet, med klockslaget 07:18 den 2 september påskrivet, liksom guiden Nagas namn. Så ger jag mina halvslitna ben 20 minuters välbehövlig stretching innan jag intar en njutbar lunch bestående av den klassiska tanzaniska nationalrätten ugali (majspudding) med maharagwe (bönor) och mchicha (spenat) på en lokal restaurang med guiden (och vi firar med varsin Kilimanjaro-öl, ett av de populäraste ölmärkena i Tanzania). Ordnar också med dricksen till mina ledsagare (guiden, kocken, samt de 4 bärarna). I ett låginkomstland som Tanzania där de flesta inte tjänar mer än motsvarande 350–400 kronor i månaden, Guider på Kilimanjaroså är dricks många gånger en helt nödvändig extrainkomst. Rekommenderad dricks har länge legat på 10 US dollar per vandringsdag till guiden, 7 US dollar till kocken och 5 US dollar till respektive bärare – detta oavsett hur många vandrare som varit med i sällskapet. Det är klart att det blir mer pengar för en ensamvandrare att betala ut än om man gått tillsammans i en grupp och kan dela kostnaden. Nya riktlinjer för dricks gör emellertid nu gällande att föreslagen ersättningsnivå bör uppgå till 20 USD (guide), 15 USD (kock) och 10 USD (bärare) per dag. I slutänden bestämmer man givetvis själv det exakta beloppets storlek. Dock är att rekommendera att man ger pengarna direkt i hand till varje enskild aktör, för annars lägger bara guiden beslag på mer pengar till sig själv och ger de andra mindre. Jag är tacksam över att jag själv sluppit bära runt på uppskattningsvis 100 kg packning denna vecka – det räckte gott och väl med den egna lilla dagryggsäcken innehållande uppskattningsvis ca 7–10 kg (den senare siffran med fulltankade vattenflaskor) – så jag kom billigt undan.

I den dåsiga värmen somnar jag i minibussen under återfärden (drygt 2 timmar) till Arusha. Efter en timmes resa vaknar jag emellertid plötsligt upp och får då turligt nog se hela det mäktiga berget Kilimanjaro en sista gång – vilken solskenshistoria!